HANNA G

Attt vara en person som inte gråter när jobbiga saker inträffar kan vara väldigt påfrestande ibland. Jag är en sån person, exakt en sådan person. Att någon som man gillar försvinner ur ens liv betyder psykisk ohälsa, att stänga in all smärta som man helst av allt vill tömma ut i salta tårar stannar kvar djupt inne, djupt djupt inne. Smärtan ligger där som en sten i skon - irreterar, skaver, och alla vet vi att man inte får frid i skon förrens man tagit ut stenen. Om detta nu även gäller smärta, förstår ni då hur mycket smärtan har skavt i mig de senaste 4 åren? Att smärtan var stor då förstod alla, men att den skulle mycket värre kunnde inte ens jag förutspå.

Så nu ligger smärtan där, precis som en sten i en sko och skaver.  Det gör ont må jag lova.

Att inte våga visa kännslor är något jag är specialist på, stänger allt inne, alla negativa kännslor. Kanske bra för omgivningen(?) men hur bra är det igentligen för mig?
Men åter, jag vågar inte visa mina kännslor, så istället passar min kropp på att stöta bort små fragment av "stenen" i de mest opassande situationerna som exempelvis idag;
Slut scenen i American history X får mig att bryta ihop totalt, visserligen var det många som grät, men dom återhämtar sig dock efter en stund, själv går man där en hel dag i skolan och är helt splittrad, helt tom, man vill inget hellre än att bara gårta tills ögonen är så uppsvullna att det är omöjligt att se. Känns som att min helvetes port öppnades idag.
JAG HATAR ATT VISA KÄNNSLOR!